Det är höst

Det känns som att det gråa, trista, kalla och blöta har intagit varenda liten levande varelse i detta avlånga land. Folk skyndar fram under sina paraplyer, folk trampar i vattenpölar och orkar inte göra mycket mer än att rycka på axlarna och gå vidare, hundägare som är ute och promenerar har ökat väsentligt på stegen sen i somras, ingen vill vistas utomhus längre än nödvändigt. Mörkret kryper allt närmre och närmre, löven blir färre och humöret blir dystrare.

Det är hösten som har intagit Sverige, det lovas finare väder imorgon. Men när imorgon intar landet så är det lika grått, lika trist, lika kallt och lika blött som det var igår. Men imorgon, då blir det finare väder, och så fortsätter det. Hoppet om en fin höst krymper för var dag som går och kylan blir allt mer påtaglig. Elementen är fortfarande avstängda och när du vaknar upp på morgonen så är minsta lilla centimeter av din kropp som har spenderat natten utanför täcket iskall.

Det är höst, och allt vi har att se fram emot nu är en lång väntan, en lång väntan på våren och en sommar, som förhoppningsvis, kanske, men troligen inte, blir varmare än den vi nyss avverkade.

Skrivtorka

Det är torrt på skrivarfronten, jag har ingen inspiration och absolut ingen lust. Jag återkommer när jag kommit på något vettigt att skriva om för just nu skulle det bara bli blaj om jag ens försökte.

Ett vanligt scenario

Du sitter på sista pendeltåget på vägen hem efter en trevlig kväll med dina vänner, allt du hör är musiken, allt du ser är några gatulyktors sken när tåget susar förbi. Du känner att kvällen har varit riktigt lyckad och tänker tillbaka på vad som har sagts och gjorts, men mitt i allt störs du av något, en obehagskänsla som kryper längs ryggraden. Du tittar upp för att se vad det kan vara som orsakat denna plötsliga ändring av känslotillstånd. Det du möts av är en stirrande blick som flackar mellan dig och den stirrande blickens polare, och din första tanke är att det där är inga typer du vill träffa på ensam i en mörk gränd. Obehaget trappas upp i och med att blickarna blir allt fler, scenariona i ditt huvud blir allt värre och tåget börjar närma sig slutdestinationen utan att orsaken till obehaget har klivit av. Och det är då, det är då du förstår att nej, de kommer inte att kliva av en station tidigare än dig. Självklart gör de inte det, så när tåget börjar bromsa in så skyndar du dig framåt i vagnen, kliver fort av tåget och rusar iväg för att köpa cigg på den lokala krogen och du tänker ändå en lättnadens tanke, du vågar andas ut en stund. Tills du ska börja gå hem och upptäcker att orsaken till obehaget strosar runt på parkeringen, ungefär tio minuter efter att tåget anlänt och alla bussar avgått. Och där övergick
obehaget till panik.

Varför ska det vara så här? Varför ska man inte kunna ta det sista pendeltåget och sen gå den tio minuter långa promenaden hem utan att behöva vara rädd för att någon ska hoppa på dig, råna och våldta dig?

Och samtidigt som du vet att de där killarna ”were up to no good”, så kan du inte låta bli att tänka att kanske, kanske så är det bara du som överdramatiserar allting?

Always look on the bright side of life

Always look on the bright side of life.. *visslar*

Och om ni finner det svårt en kylig höstdag som denna, så gör som jag. Leta upp era sommarbilder och njut, tänk er tillbaka till de ställen ni har spenderat eran sommar på, känn solen värma er och le.

Tänk inte på hur hemskt och kallt det kommer att bli.
Tänk på hur bra ni har haft det istället.
Ta vara på de små ljusglimtarna i tillvaron istället för att gräva ner dig i mörker.


Lev livet som att varje dag vore din sista!

Abort eller inte?

För inte så länge sen så hade jag en diskussion med en vän angående abort, hon är helt och hållet emot abort med undantag för om barnet skulle visa sig vara totalt handikappad och inte i stånd till att leva ett värdigt lev om det sattes till världen. Alltid annars tyckte hon att abort inte skulle vara tillåtet, och att begå en abort skulle vara en oansvarig handling enligt henne. Jag däremot är av en helt annan åsikt, jag tycker att det är helt rätt med abort och för mig skulle det vara mer oansvarigt att behålla ett barn i dagsläget än vad det skulle vara att göra en abort då jag inte kan erbjuda det liv barnet förtjänar.

Jag vet att det här är en fråga som i princip alla har en åsikt i, och vem du än är, hur du nu än har lyckats hitta hit så vill jag faktiskt fråga er vad ni tycker? Är det oansvarigt att göra en abort, oavsett bakgrunden till varför man är gravid?

Hopplöst fall?

Arbetssökande 19 åring, utan någon direkt erfarenhet whatsoever. Caféjobben ser helst att folk med tidigare erfarenhet inom branschen söker, Coop vill ha folk med kassavana och som personlig assistent så ska du helst vara 1.70 eller längre för att klara av tunga lyft.

Och som arbetssökande 19 åring skickar du iväg ansökningar till höger och vänster i ren frustration, du söker jobb som diskare, du söker jobb som städare, du söker helt enkelt alla jobb som finns. För utan någon värdefull erfarenhet så är inte du i rätt position för att vara kräsen. Du har inte råd att vara kräsen, du har ingen erfarenhet och därmed så har du hamnat i något av ett döläge. Folk tipsar dig om att skriva in dig på arbetsförmedlingen, men det de inte vet är att om du frågar en rådgivare där om vad man tjänar på att vara inskriven hos de är att svaret du får är "Egentligen ingenting". Förut fick du KAS, men inte nu längre.. Nu tjänar det ingenting till att vara inskriven. Det finns ingen hjälp att få ifrån samhället, du får klara dig på egen hand och fortsätta att söka alla jobb som finns tillgängliga och bara hålla tummarna för att någon, någon gång ska be dig att komma på intervju. Men tappa inte hoppet, vad du än gör så tappa det inte, det kan kännas som ett hopplöst fall och i mångas ögon så är det kanske precis vad vi arbetssökande 19 åringar är, men inte i våra egna ögon. Håll huvudet högt, svälj motgångarna och kämpa fram ett leende, oavsett hur plågsamt och falskt det än är. Om vi så ska behöva slå oss in på arbetsmarknaden så ja, so be it.

Vi är många, vi är 19, vi är arbetssökande och vi ger inte upp i första taget.

Here I go again

Jag vet inte hur det här kommer att sluta, om det kommer att gå enligt mina planer eller om allting spårar ur efter en vecka och ni blir så illa tvungna att läsa om mina vardagliga arbetslösa bravader som inte är några direkta bravader, tro mig.

Den här bloggen ska till största del bestå av "seriösa" texter, funderingar kring livet, fotografier som jag har tagit och självklart, någon gång då och då, en söt liten inblick i min vardag.

Tro nu inte att det här med bloggning är nytt för mig, för nicht.. Jag har bloggat bra länge, mer eller mindre seriöst, jag skulle väl säga mindre seriöst, andra kanske skulle säga mer seriöst. Vad vet jag? Spela roll, ny blogg, ny chans.. Nu jaevlar!