Ett vanligt scenario

Du sitter på sista pendeltåget på vägen hem efter en trevlig kväll med dina vänner, allt du hör är musiken, allt du ser är några gatulyktors sken när tåget susar förbi. Du känner att kvällen har varit riktigt lyckad och tänker tillbaka på vad som har sagts och gjorts, men mitt i allt störs du av något, en obehagskänsla som kryper längs ryggraden. Du tittar upp för att se vad det kan vara som orsakat denna plötsliga ändring av känslotillstånd. Det du möts av är en stirrande blick som flackar mellan dig och den stirrande blickens polare, och din första tanke är att det där är inga typer du vill träffa på ensam i en mörk gränd. Obehaget trappas upp i och med att blickarna blir allt fler, scenariona i ditt huvud blir allt värre och tåget börjar närma sig slutdestinationen utan att orsaken till obehaget har klivit av. Och det är då, det är då du förstår att nej, de kommer inte att kliva av en station tidigare än dig. Självklart gör de inte det, så när tåget börjar bromsa in så skyndar du dig framåt i vagnen, kliver fort av tåget och rusar iväg för att köpa cigg på den lokala krogen och du tänker ändå en lättnadens tanke, du vågar andas ut en stund. Tills du ska börja gå hem och upptäcker att orsaken till obehaget strosar runt på parkeringen, ungefär tio minuter efter att tåget anlänt och alla bussar avgått. Och där övergick
obehaget till panik.

Varför ska det vara så här? Varför ska man inte kunna ta det sista pendeltåget och sen gå den tio minuter långa promenaden hem utan att behöva vara rädd för att någon ska hoppa på dig, råna och våldta dig?

Och samtidigt som du vet att de där killarna ”were up to no good”, så kan du inte låta bli att tänka att kanske, kanske så är det bara du som överdramatiserar allting?